loveurself

"Lisa är 13 år. Hon tränar simning 5 gånger i veckan och hennes dröm i livet är att bli simproffs och vinna guld i OS. Lisa har en bästa vän som heter Anna, som också simmar. Annas föräldrar har varit duktiga simmare en gång i tiden och Anna verkar ha ärvt den talangen. Hon anstränger sig inte mycket på träningarna, men lyckas få bra resultat på tävlingarna iallafall.
Lisa däremot kämpar hårt och hon anstränger sig och tar i på träningarna. Hon tycker att Anna har mycket bättre förutsättningar för att lyckas än vad hon själv har."

Lisas självförtroende kunde ha sjunkit och hon kunde ha gett upp när hon tänkte så, men Lisa har något som Anna inte har. Vilja! Hon vill.

Något år senare är Lisa bland de bästa och hon har tränat upp sin egen talang. Hon har fortfarande inte den naturliga känslan i kroppen som Anna har och hon simmar inte lika fint och bra tekniskt. Ändå simmar hon så fort. Ett litet barn frågar sin pappa varför.
" Därför att hon vill", svarar pappan. "Hon vill framåt."

Det syns tydligt. Anna verkar inte anstränga sig eller vilja tillräckligt mycket. Lisa däremot flyger fram i vattnet. Hon kommer först i mål.

Viljan kan ta Lisa mycket längre än Annas talang.

Man behöver inte vara bäst från början eller ha en talang. Man kan nå toppen ändå.
Bara för att någon annan har bättre förutsättningar än vad man har själv, så är det inte dom med talang som lyckas här i livet. Det är dom som verkligen vill.

Jag har alltid haft orimligt höga krav på mig själv. Det började redan som väldigt liten. Under hela låg- och mellanstadiet fick jag ett utbrott och sprang in på toaletten och grät om jag så fick ett enda fel på ett prov. I min värld var allt perfekt. Misstag existerade inte ens i mina tankar. Jag hade sån otrolig press på mig själv och jag kände mig oduglig och dålig med ett enda fel, även fast jag hade bäst resultat i klassen. Det spelade ingen roll hur mycket mina vänner berömde mig eller att alla tyckte att jag var jätteduktig. Min lärare sa alltid att det är mänskligt att göra misstag, men jag lyssnade inte. I mina ögon var jag inte tillräckligt bra. 

När jag började högstadiet i en ny klass så ökade självklart svårighetsgraden och när jag fick tillbaka mina prov och såg att jag hade två eller tre fel så brast verkligen min värld och självförtroendet sjönk. Jag kände mig så usel. Ändå hade jag fortfarande bästa resultat.

Jag hade alltid varit bäst. När jag inte längre var det i alla ämnen utan det fanns andra som låg jämna med mig och till och med var aningen bättre så mådde jag ännu sämre. Jag kunde heller inte glädjas åt andras framgång, speciellt inte mina kompisar. Jag skulle vara bäst och ha alla rätt!
Men tiden gick och efter ungefär 1½ år så började jag inse att mina krav var orimliga. Jag kunde inte ha alla rätt, för jag skulle mer eller mindre alltid ha något litet fel. Jag började se allt från ett annat perspektiv.

Jag fick tillbaka ett prov där jag hade 10 fel. Då var ett eller två fel verkligen inte så farligt längre. Någonstans på vägen så växte jag upp och började tycka om mig själv. Jag dög precis som jag var i mina ögon och jag kände mig faktiskt nöjd med allt jag gjorde. Min självkänsla ökade och i samband med att jag var så trygg i mig själv så började jag kunna glädjas åt andras framgång, istället för att tävla med dom. Tillvaron blev mycket härligare och dagarna blev mycket roligare! "Delad glädje är dubbel glädje", och jag förstår verkligen innebörden av de orden nu.

Det är oerhört jobbigt att ständigt leva med sådana höga krav. Även fast jag var bäst, så tyckte jag inte om mig själv och kunde glädjas och vara nöjd. Så vad spelade egentligen mina resultat för roll om jag inte kunde leva med mig själv?

Sänk kraven på dig själv. Satsa högt, men var nöjd med det du presterar. Man kan ju aldrig göra mer än sitt bästa. Det är omänskligt!

Öka självkänslan och bygg upp självförtroendet, få en bättre självbild och älska dig själv!

Självkänsla handlar om egenvärdet och att man kan se både sina positiva respektive negativa egenskaper. Självkänslan har alltså att göra med hur man ser sig själv. "Det är mitt eget värde i mina egna ögon, alltså hur det känns att vara jag." Självkänsla är alltså en inre undermedveten bedömning av dig själv. Självkänslan byggs endast upp när du är ärlig mot dig själv och dina känslor. Det betyder att om du verkligen gör det som du verkligen vill i ditt liv känner du dig tryggare och lyckligare.

Självförtroendet handlar om tron på sin egen förmåga att klara av saker. Man tror att man kan.
Det du presterar utåt, som hur det går i skolan, jobbet, kompisarna, utseendet. Du vet själv vad du åstadkommit vilket ökar eller minskar ditt självförtroende. Gör du saker du är väldigt nöjd med skapar det en viss status för dig själv vilket ökar ditt självförtroende.

Skillnaden kortfattat:
Självförtroende är att jag tror att jag kan göra saker, medan självkänsla är att jag känner att jag duger precis som jag är.

I samband med min akne så mådde jag inte bra psykiskt. Mina p-piller (som jag var tvungen att äta i samband med roaccutan) gjorde att jag blev hungrigare mycket oftare. Jag visste att man inte gick upp i vikt av själva -p-pillrerna, utan just av att dom gjorde en hungrigare så att man åt mer. Eftersom jag var så förblindad och hade alla tankar på min akne så tänkte inte så mycket på det där med p-pillrerna. När min akne började bli bättre, ungefär 6 månader senare av min roaccutanbehandling, så började jag kunna tänka på annat än bara aknen.
Jag hade gått upp i vikt. Inte särskilt mycket, men ungefär 2 kg. Jag såg att höfterna hade fått mer form och jag hade blivit kurvigare. Jag fick panik när jag såg att jag fick veck vid midjan när jag böjde mig lite åt ena hållet. Jag förbannade p-pillrerna som gjorde mig så hungrig. Alla tjejer i klassen hade jättefina smala ben medan jag hade former och var muskulös. Speciellt då jag kunde jämföra mig med killarna i muskelvägen. Nu blev det ännu värre med fettet utanpå, nu såg jag bara extremt biffig ut. Och jag ville absolut inte heller vara tjock!

Från den dagen slutade jag med p-pillrerna och började äta mycket hälsosammare och träna mycket mer utöver mina vanliga träningar. Fettet skulle bort! Jag åt enbart sallad (MASSOR med grönsaker) och fisk till lunch och middag. Fil, frukt, knäckebröd och nyttig egengjord musli till frukost och mellanmål. Jag ville inte gå ner mycket eller bli särskilt smal. Jag ville bara ha en sund och fin kropp. Till en början var det bara för att gå ner dom 2 kilona fort, genom att äta mindre och nyttigare och träna mer. Men min hälsosamma livsstil gick väldigt snart till överdrift.
Jag började läsa på förpackningarna vad de innehöll och räknade allt jag åt. Ju mindre kalorier desto bättre. Min disciplin var stenhård och jag vek inte en tum för allt det goda. Mina kompisar hade ofta godis och choklad i sina skåp. Det var ju lyx att äta det och särskilt mitt på dagen! Jag unnade mig inte ens vanlig mat så som lasagne eller pasta. Innan varje måltid drack jag alltid en eller två glas vatten. Då blir man ju ganska mätt och får inte i sig lika mycket mat tänkte jag, även fast min lunch endast bestod av sallad (som ändå bara består av vatten. Och vitaminer och mineraler).

En dag i veckan fick jag äta något gott. Då menar jag inte godis eller glass. Jag menar mat. Inte hamburgare eller pizza, men lasange, potatis eller köttbullar gick helt okej. Det var en lyx för mig att äta t.ex. spaghetti med köttfärssås. Att äta riktig mat! En dag i veckan! Det var så underbart gott. Jag fick bara äta en viss mängd av den maten, så att jag inte åt för mycket av det som jag då såg som onyttigt och ohälsosamt. Jag kompenserade alltid med några timmar extra träning dagen efter.

Dagarna gick och jag var ute och sprang varje dag, även fast jag hade simträningar ungefär 5-6 gånger/vecka. Jag var uppe i 13-14 träningspass/vecka och tränade i nästan 4 timmar varje dag. Tankarna jagade mig ständigt och tvingade mig till träning. De gånger jag blev sjuk och inte kunde träna fick jag ångest och åt ingenting.

Det var i mitten på sommarlovet 2010. Min syster hade bakat kladdkake-cupcakes. Det doftade underbart i köket och jag skulle hjälpa henne att dekorera dom. Jag hade aldrig fallit för frestelsen, men den här gången tänkte jag att jag bara kunde smaka en liten bit. Jag hade ändå varit jätteduktig med träningen och maten, så en liten tugga skadade väl inte? Men jag visste inom mig att bara den där lilla tuggan skulle göra att jag fick träna ännu mer dagen efter. Jag brottades med mitt samvete. För en liten stund kändes det som att den där lilla tuggan inte skulle göra någon större skada så jag åt. Jag vet inte om det var för att det var gott men jag tappade kontrollen och började hetsäta och tryckte i mig hela cupcaken. Känslorna och samvetet stängdes av. Jag var ute efter mer, vad som helst. Men helt plötsligt kom jag på mig själv och återfick kontrollen. Jag hade ju redan ätit en knäckemacka innan cupcaken, nu fick det vara nog. Dessutom steg ångesten när jag förstått vad jag hade gjort. Jag hade ätit något extremt onyttigt och jag hade ingen aning om hur mycket fett och kalorier jag hade fått i mig, förutom att det var massor. Jag gick in på toaletten och låste dörren om mig innan jag satte fingrarna i halsen.
Jag fortsatte sätta fingrarna i halsen tills jag bara spydde galla. Jag lät vattnet rinna i kranen så att ingen skulle höra. Tårarna rann längs kinderna och det sved och kändes tjockt i halsen.

Efteråt kändes det ganska bra och jag var glad över att ha fått upp det onyttiga. Nu lovade jag mig själv att aldrig äta onyttigt mer, aldrig. Ett tag efter det åt jag inte alls.

Efter att vi hade haft den så kallade "skoljoggen" i skolan gick jag och mina vänner till McDonald's för att köpa något gott och bara sitta och prata. Det var nog första gången jag varit ute på länge med dom efter både aknehysterin och träningsmanin. Mina vänner blev allt mer misstänksamma. Springningen i skolan gick väldigt bra eftersom jag sprang varje dag, vilket mina kompisar inte visste. Alla beställde utom jag. Jag sa att jag inte var hungrig när de frågade och att jag skulle äta lunch hemma sen. "Men det här är ju mat, du kan ju äta med oss nu", bad dom. Jag tittade fundersamt på maten men inombords visste jag att det aldrig skulle hända. "Onyttigare går inte att få tag på", tänkte jag.

Jag lyckades ta mig ur mitt sjukliga beteende i tid. Mina vänner insåg att något inte stämde och de pratade ofta med mig. Jag nekade och sa att jag mådde hur bra som helst. Men när jag tappat ett antal kilo mådde jag dåligt, för då hade jag blivit för smal. Då började deras ord sjunka in. Jag kanske inte var helt okej ändå.

Jag berättade för mina kompisar och dom förstod och stöttade mig. Träningen kunde de inte göra något åt, men de skulle se till att jag började äta normalt igen. Åtminstone i skolan. En dag köpte dom en chokladboll till mig i skolans kafeteria. Jag vägrade men med lite övertalning lyckades jag få i mig hela. De åt varsin chokladboll samtidigt som jag åt min, bara för att visa att det inte var farligt och att inget skulle hända. De argumenterade och stöttade mig och sa att jag var en bra bit på väg. De såg till att jag inte sprang in till toaletten efter heller. Efter en stund när jag ätit chokladbollen och suttit och pratat med dom, försvann ångesten. Efter den dagen vände allt och jag började äta normalt igen, även fast det tog lite tid. Jag sa aldrig något till mina föräldrar eller någon annan. Endast mina vänner vet och utan dom vet jag inte hur långt detta hade gått.

Tankarna ligger fortfarande på lur och kommer nog aldrig att försvinna. Har man varit där en gång, så försvinner det aldrig helt. En liten bit finns altid kvar. Jag är inte säker på vilken form av ätstörning som var fast i mitt huvud. Det låter som en blandning av både Anorexi och Ortorexi, men också bulimi. Jag vet faktiskt inte.

Idag äter jag vad jag vill, när jag vill, utan att få ångest, även om jag tänker på det. Självklart försöker jag att äta nyttigt och tänka på hälsan, men inte överdrivet. Man ska må bra och ha en nyttig relation till mat och träning. Och det är viktigt att äta för själen!

Precis som Anorexia och Bulimi är Ortorexi en slags ätstörning. En ätstörning blandat med träningsberoende. Ortorektiker äter extremt nyttigt, utövar överdriven träning och är väldigt disciplinerade. Man ser frisk och sund ut, precis som hälsan själv. Nästan all vaken tid gåt åt till att träna och planera träningen och den nyttiga maten. Man blir sjukligt fixerad vid en hälsosam livsstil och har kontrollbehov och ångest.
Anorexia har precis samma symptom och liknar Ortorexi, enda skillnaden är att det syns på Anorektiker (viktminskningen) medan Ortorexi är svårare att upptäcka då man ser väldigt sund och frisk ut. Det är också vanligt att ortorexi uppträder som ett för- eller efterstadium till riktigt allvarlig självsvält – svår anorexi.
Anorektiker och Ortorektiker har samma förhållande och syn på mat.

En ortorektiker som person
För en ortorektiker är inte mängden på maten viktigast, de kan ofta äta mycket, bara det är av rätt kvalité!
Man gillar att träna, men man tränar inte för själva nöjets skull, man tvingar sig själv att träna.
Maten och träningen planeras ofta en eller flera dagar innan, man går ständigt runt och tänker på vad man har ätit och vad man ska äta.
Att äta bakelser, godis, chips, såser och annat onyttigt – det är att synda enligt en ortorektiker. Om man råkas få i sig något sådant kompenseras det ofta med en eller flera timmar på löp-bandet, i simbassängen eller på en långpromenad.

En ortorektiker prioriterar maten och träningen i första hand, man tränar mycket hellre än att umgås med vänner.
Ortorektiker äter ofta väldigt ensidig kost, kanske för att man hittat en sak som är “såå nyttig” och låser tanken vid hur nyttigt just det är och kan inte se sig själv äta något annat som kanske har 10 mer kalorier el liknande.

Hur reagerar kroppen?
Ortorektiker äter väldigt ensidig kost och det leder väldigt ofta till näringsbrist. Kroppen får alldeles för lite bränsle såsom fett, protein, kolhydrater, järn, vitaminer och salt. Som de flesta kan lista ut är det inte särskilt hälsosamt att lida av näringsbrist. De vanligaste symtomen är yrsel, svimningsanfall som återkommer, svullen mage och dålig blodcirkulation.
Man blir lätt irriterad, lättfrusen, deppresion, håravfall och sömnlöshet. Även immunförsvaret tar skada av en ortorektikers matvanor, så man drabbas ofta av förkylningar och influenser som går.
För att inte nämna musklerna som också tar skada, vissa drabbas av ortorexi för att man exempelvis vill få muskler, men när kroppen inte får vad de behöver som bränsle, så tar kroppen och bryter ner musklerna istället. Musklerna är ju fyllda med bra bränsle.

Varför drabbas man av ortorexi?
I nästan varje tidning kan du hitta massa recept med lågt GI, recept med mat som är super fettsnålt, artiklar om bantning, artiklar om hur man ska äta för att få drömkroppen på 14 dagar, det finns också artiklar om träning och antifett fixering, såklart. Inte nog med all text, det finns självklart bilder med supertränade killar och tjejer som är så smala att det inte är mänskligt, men “det är ju så vi vill se ut” för bilderna fastnar ju där bak i näthinnan och kommer fram då och då.
Det är ju inte bara tidningar som har dessa tjejer och killar som pryder framsidorna och många blad inuti också, nej går man ut på stan tar det inte länge förrän man ser en reklam skylt med tjejer och killar med samma kroppsform som i tidningarna, samma kroppsformar pryder busshållsplatser. Ser du på TV, ja då ser du också dessa “förebilder”.
Är det då konstigt att bilden man sätt aldrig suddas ut!? Neej, för man ser de hela tiden.

Jag klarade mig rätt bra från biverkningarna. Torra läppar, sprickor i mungiporna och torr i ansiktet. I mitten av behandlingen kände jag mig rätt irriterad och det är en av biverkningarna: sämre humör, ilsken.

Att folk har dött eller tagit självmord på grund av roaccutan är inte sant. Roaccutan sätter sig lite på humöret och vissa upplever sig bli deprimerad av medicinen. Jag var nog mest ilsken under en liten period, men sen var det bra igen.

De vanligaste biverkningarna

Torra läppar -------------------- fler än 90% (av de som äter roaccutan får detta)
Torr hy och klåda -------------- 80%
Torr i näsan (näsblod)
Ögonirritation ------------------ 40%
Led- och muskelvärk ---------- 16%
Hudutslag ----------------------- mindre än 10%
Ökad känslighet mot solljus --- 5%
Huvudvärk ---------------------- Sällan
Tunnare hår --------------------- Sällan

Biverkningarna fösvinner dock när behandlingen avslutas.

Jag började äta Roaccutan den 17 februari 2010, 4 piller om dagen. 2 i samband med frukost och 2 i samband med middag. Jag märkte ingen "uppblossning" som man kunde få efter någon månad och inte heller några biverkningar. Jag märkte egentligen ingen skillnad alls de första månaderna men hela tiden trodde jag, eller rättare sagt: intalade mig att det blev lite bättre. När jag hade byggt upp en liten gnista hopp så poppade det upp en ny röd knöl och krossade allt som jag byggt upp. Det var nog det värsta. Det var som att springa och kämpa den långa vägen, men inte att nå mål. Så är det att få sina förhoppningar och drömmar krossade gång på gång. Jag började fundera på vad det var för fel på mig? De här pillrerna kallas ju "sista utvägen" och hjälpte i princip alla. Varför fungerade det inte på mig? Min värld höll på att rasa samman. Ansiktet var ju det man hade utåt, som visade personlighet och hur man var och som man bemötte människor med.

Mina vänner och alla runtomkring mig märkte att något inte var som det skulle. Något stod inte rätt till. Jag som alltid varit så överdrivet glad och framåt och skrattade och log stup i kvarten, blev plötsligt en tyst och tillbakadragen tjej. Jag gick med huvudet nedböjt när jag var ute bland folk och hade svårt att möta folks blickar när jag pratade. Jag utstrålade osäkerhet istället för självförtroende. Men jag tyckte att det var bättre att de fick titta utan att jag såg när de gjorde det. Att se deras ögon fara fram och tillbaka över pannan fick mig att känna mig äcklig och avskyvärd. Jag skämdes över mitt ansikte. Det var så hemskt. Det tärde verkligen psykiskt och bröt ner mig så lågt jag inte trodde möjligt. Det enda jag såg när jag såg på film var vilken fin hy alla hade. I skolan kunde tjejerna stå framför spegeln efter idrotten och klaga på att de var röda och rosiga om kinderna efter lektionens ansträngningar, eller över en ynka finne. Jag kände mig inte värd något. Överallt såg jag människor med fin hy, överallt. Jag påmindes ständigt om det och de få gånger jag skrattade och glömde bort mina bekymmer så kom jag på min själv några sekunder efter och började gömma ansiktet och må dåligt igen. Jag såg inget slut på det hela och jag kände mig så ensam. Hur gulliga mina vänner än var så har jag aldrig känt mig mer ensam någonsin. Jag kunde prata med dom och gråta ut, men jag slutade snart göra det, för de skulle aldrig orka i längden. Jag stängde in allt inombords och allt det onda byggdes upp inom mig. Men till slut orkade jag inte och då bröt jag ihop, och så höll det på. Jag tittade mig en gång i spegeln och det var det värsta jag sett, jag trodde på allvar att min värld rasade samman. Det kändes verkligen så. Efter det tittade jag mig inte i spegeln på 4 månader.

De första månaderna gick som sagt, utan någon större skillnad. Processen gick vääldigt långsamt. Jag blev väldigt aggressiv och arg, men jag vet inte om det var pga pillrerna eller bara att jag var så trött på allt och inte orkade.  När sommarlovet kom kände jag en enorm lättnad. Jag kunde bara vara hemma, förutom konfalägret jag skulle på. Så jag åkte på konfaläger. Jag mådde inget vidare och kände ingen entusiasm eller glädje som alla de andra gjorde. Jag var på väg att åka hem, men klarade mig igenom det. När jag kom hem 2 veckor senare såg mina föräldrar en tydlig förbättring. Aknen hade minskat, men den var fortfarande aktiv och jag hade fortfarande röda märken kvar. Min läkare sa att det var bra att det var rött, för då läkte det fortfarande. Ärren kanske skulle försvinna. Det kunde ta upp till 2 år innan ett ärr läkt färdigt. Jag hade ätit Roaccutan i ca 6 månader. Jag kände mig bättre till mods och livet var inte längre ett rent helvete. Mitt hår var inte fettigt och hyn var inte ett dugg fet den heller, tvärtom. Mina läppar var väldigt torra och jag hade sprickor i mungiporna, men det var de enda biverkningarna jag hade och det kunde jag absolut leva med. Jag var rätt torr i ansiktet också men jag smörjde mig aldrig, för jag var rädd att det skulle göra det hela värre igen. Men jag har haft en väldig tur med biverkningarna.

Jag måste erkänna att jag slutade med mina p-piller innan jag åkte på konfaläger. Min läkare har fortfarande ingen aning om det. Många tror nämligen att man går upp i vikt av p-piller, men man blir bara väldigt hungrig hela tiden och då äter man ju mycket mer och oftare också, för att dämpa hungern. Men jag kunde äta en måltid och vara hungrig en halvtimma efteråt men då kändes det inte som "äkta hunger". Nu efteråt funderar jag på om det kanske blev bättre när jag slutade med p-pillrerna. Det var ju strax efter jag slutat med dom som jag började se klara förbättringar. 

I början hade jag bölderna och knölarna i pannan och lite på sidorna av hakan. Efter konfalägret i juni gick jag nog i nästan 3 månader utan att det poppade upp nya knölar. Sen fíck jag någon enstaka, och då fick jag ångest och jätteont i magen. Aknen skulle ju vara borta vid typ 3-4 månader och så skulle man bara äta i 6 månader. Och för mig poppade det fortafarnde upp vid månad 8. Jag kände hur oron låg och gnagde inom mig. Skulle jag fortsatt med p-pillrerna? Åt jag något olämpligt? Jag visste att man kunde äta allt utan att det påverkade, men jag funderade ändå. Jag måste vara dömd till det här.

Nu har det gått lite mer än 9 månader och jag äter fortfarande Roaccutan. Men egentligen får man bara äta 9 månader, det är gränsen. Men min läkare säger att jag får fortsätta med 1 tablett per dag så att jag långsamt tar död på det sista.

Jag känner att det ligger några knölar på lur under huden och är orolig för att dom ska poppa upp. Nu när man trappar ner med medicinen blir man helt uppstressad över att få tillbaka det. Min acne kom väldigt fort med en enorm kraft så jag vet inte om de här knölarna under huden beror på stressen och oron, eller att jag tar mindre medicin och att den redan kommer tillbaka, 2 veckor efter att jag trappat ner eller om det bara är en reaktion och kroppen håller på och ställer om till lägre dos. Det enda jag hade kvar vid 9 månader var två små knölar som höll på att försvinna, så det känns lite omöjligt att det ska komma tillbaka nu när jag ätit så mycket under 9 månader. Men man vet aldrig och jag tänker verkligen inte må dåligt om den kommer tillbaka. Jag tänker inte må så dåligt igen!

Jag tänker älska mig själv och ha ett starkt självförtroende, även fast jag inte har det så ska jag ta mig sjutton fixa det här!

Hösten 2009 började jag 8:an. Att få betyg kändes inte ett dugg nervöst och allting kändes näst intill perfekt. Jag kunde jag klara av vad jag än bestämde mig för och sommarlovet hade gett mig ny energi för det kommande året. Livet kändes så löjligt lätt och bra!

Men min lycka blev inte långvarig. I september började jag få små små knottror i hela pannan. Jag lade inte ens märke till dom och det gjorde ingen annan heller, men ju mer tiden gick, desto större blev dom. I slutet av oktober så fanns de små knottrorna inte kvar. Istället var hela min panna täckt av röda och hårda utstående bölder och det förvärrades oroväckande fort. Jag förstod inte vad det var som höll på att hända med mig. För lite mer än en månad sen hade jag ju haft världens vackraste hy. Jag hade ofta fått komplimanger för min hy men bara ryckt på axlarna och lett lite. Det var väl inget märkvärdigt med det, jag såg väl ut ungefär som alla andra?

Jag blev helt förtvivlad. Jag såg ut som en salami i pannan och det var INTE vackert. Pappa hade sagt att "det kommer att vara sådär i något år eller två, kanske fler, men det går över, det är en liten period i livet bara". ETT ÅR?! Jag hade ju räknat med någon månad på sin höjd, sen skulle jag vara fin igen.
Ända fram tills då hade jag egentligen aldrig funderat över min hy. Min hy blev allt mer fet och oljig och jag som aldrig haft problem med min hy visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag lät håret hänga i ansiktet och jag drog och drog i håret för att försöka täcka pannan. Det var inget vidare bra då även håret var och blev onormalt fettigt bara en dag efter att jag duschat och att stänga in pannan under allt hår förvärrade aknen. Men så länge ingen såg det så var det bra. Jag ville ju inte bli förknippad som "den finniga tjejen" eller "hon med finnarna". Det fanns inte på kartan.
   Mamma sa att jag bara inbillade mig, att det kommer jag inte alls. Men tro mig, jag visste nog hur man kunde beskriva och förknippa folk både hit och dit. Mina kompisar gjorde det jämt och ständigt, så jag visste mer än väl.

Min självkänsla sjönk och det var inte vidare roligt att titta sig i spegeln och direkt efter skolan gick jag alltid hem. Jag hade nästan alltid haft 100% närvaro på simträningarna och varit bland de bättre, men nu började jag strunta i simträningarna. Det var bäst att vara hemma där ingen kunde se mig, där jag fick vara för mig själv och kunde sätta upp håret i en knut. Hemma där jag inte behövde gömma mig eller dölja något. Dessutom gjorde det ont att ha badmössan över alla knölarna. Jag kände mig så äcklig och ofräsch. 

Oktober blev november och aknen i pannan blev allt värre. Jag gick till min läkare och fick skinoren och tetralysal utskrivet. Skinoren är en kräm som man smörjer alla finnar med. Den var hemsk och kliade och sved fruktansvärt de första 10 minutrarna. Tetralysal åt jag i ungefär 2 månader, sen slutade jag. Utan resultat. Strax därefter slutade jag med skinoren också. 

Jag hade sett jullovet som min räddning. 2 veckor utan att träffa människor, att bara få stänga in sig utan att behöva vara någonstans. Aknen måste ju hinna försvinna innan skolan började igen? Jag hoppades så att det gjorde ont i själen. Om jag ändå vetat hur fel jag hade. Jag gick till min läkare igen och fick en remiss till en hudläkare i slutet av december. Hudläkaren sa att det inte var roligt att se ut sådär och särskilt inte som tjej. Dessutom fanns det risk för att jag skulle få ärr. Jag kände hur det knöt sig i magen och jag ville bara gråta. Jag hade sett bilder av gropiga förstörda kinder och ojämna hyar. Jag kunde inte se ut så, det gick bara inte. Jag skulle få Roaccutan utskrivet, men först var jag tvungen att ta blodprov för att se att mina värden var stabila. Roaccutan har vissa biverkningar och kan påverka levern och njurarna så man bör vara i ett bra skick om man ska äta dom. Jag var därför tvungen att boka en ny tid och komma tillbaka och när jag gick därifrån grät jag.

En månad senare i januari var jag tillbaka hos hudläkaren igen. Men då fick jag inte Roaccutan utskrivet därför att tjejer måste äta p-piller en månad innan man börjar med Roaccutan och det hade jag inte gjort och ehller inte fått någon information om. P-pillrerna ser till att man inte blir gravid (som man absolut inte får bli när man äter Roaccutan då fostret kan få allvarliga skador som t.ex. tre ben eller födas utan ett visst organ) och vissa p-piller lindrar aknen en aning. Än en gång höll jag på att börja gråta. Att jag skulle bli gravid? Ingen kille skulle ens vilja gå i närheten av mig när jag såg ut såhär. Och nu skulle fler bölder hinna poppa upp och jag skulle kanske få fler ärr. Ville min hudläkare bara jävlas med mig? Varför kunde jag inte bara få dom jädra pillrena? Tårarna brände bakom mina ögonlock och så fort jag klev ut ur rummet så rann tårarna hejdlöst och jag grät tills jag hickade och nästan inte fick luft. Den här tiden skulle ju bli den bästa i mitt liv. Ungdomar som utforskar världen och blir kära och är ute och har roligt med kompisar. Istället såg jag hela min ungdom passera i revy då jagsitter hemma ensam, instängd på mitt rum. Mitt liv var över. Jag var ful och äcklig. Jag skulle aldrig bli fin igen. Aldrig.

Den 17 februari satt jag i min hudläkares rum igen. ÄNTLIGEN fick jag Roaccutan utskrivet. Jag brydde mig inte om biverkningarna. Jag brydde mig inte om något, jag ville bara ha dom här mirakelpillrerna. Det var mitt sista hopp. Ingenting kunde bli värre än det redan var och jag hade nått botten. Min självkänsla fanns inte längre. En liten gnista av hopp tändes i mörkret och jag log för första gången på två månader när jag hämtat mina piller.

Jag började äta pillrerna samma kväll.