Min berättelse
I samband med min akne så mådde jag inte bra psykiskt. Mina p-piller (som jag var tvungen att äta i samband med roaccutan) gjorde att jag blev hungrigare mycket oftare. Jag visste att man inte gick upp i vikt av själva -p-pillrerna, utan just av att dom gjorde en hungrigare så att man åt mer. Eftersom jag var så förblindad och hade alla tankar på min akne så tänkte inte så mycket på det där med p-pillrerna. När min akne började bli bättre, ungefär 6 månader senare av min roaccutanbehandling, så började jag kunna tänka på annat än bara aknen.
Jag hade gått upp i vikt. Inte särskilt mycket, men ungefär 2 kg. Jag såg att höfterna hade fått mer form och jag hade blivit kurvigare. Jag fick panik när jag såg att jag fick veck vid midjan när jag böjde mig lite åt ena hållet. Jag förbannade p-pillrerna som gjorde mig så hungrig. Alla tjejer i klassen hade jättefina smala ben medan jag hade former och var muskulös. Speciellt då jag kunde jämföra mig med killarna i muskelvägen. Nu blev det ännu värre med fettet utanpå, nu såg jag bara extremt biffig ut. Och jag ville absolut inte heller vara tjock!
Från den dagen slutade jag med p-pillrerna och började äta mycket hälsosammare och träna mycket mer utöver mina vanliga träningar. Fettet skulle bort! Jag åt enbart sallad (MASSOR med grönsaker) och fisk till lunch och middag. Fil, frukt, knäckebröd och nyttig egengjord musli till frukost och mellanmål. Jag ville inte gå ner mycket eller bli särskilt smal. Jag ville bara ha en sund och fin kropp. Till en början var det bara för att gå ner dom 2 kilona fort, genom att äta mindre och nyttigare och träna mer. Men min hälsosamma livsstil gick väldigt snart till överdrift.
Jag började läsa på förpackningarna vad de innehöll och räknade allt jag åt. Ju mindre kalorier desto bättre. Min disciplin var stenhård och jag vek inte en tum för allt det goda. Mina kompisar hade ofta godis och choklad i sina skåp. Det var ju lyx att äta det och särskilt mitt på dagen! Jag unnade mig inte ens vanlig mat så som lasagne eller pasta. Innan varje måltid drack jag alltid en eller två glas vatten. Då blir man ju ganska mätt och får inte i sig lika mycket mat tänkte jag, även fast min lunch endast bestod av sallad (som ändå bara består av vatten. Och vitaminer och mineraler).
En dag i veckan fick jag äta något gott. Då menar jag inte godis eller glass. Jag menar mat. Inte hamburgare eller pizza, men lasange, potatis eller köttbullar gick helt okej. Det var en lyx för mig att äta t.ex. spaghetti med köttfärssås. Att äta riktig mat! En dag i veckan! Det var så underbart gott. Jag fick bara äta en viss mängd av den maten, så att jag inte åt för mycket av det som jag då såg som onyttigt och ohälsosamt. Jag kompenserade alltid med några timmar extra träning dagen efter.
Dagarna gick och jag var ute och sprang varje dag, även fast jag hade simträningar ungefär 5-6 gånger/vecka. Jag var uppe i 13-14 träningspass/vecka och tränade i nästan 4 timmar varje dag. Tankarna jagade mig ständigt och tvingade mig till träning. De gånger jag blev sjuk och inte kunde träna fick jag ångest och åt ingenting.
Det var i mitten på sommarlovet 2010. Min syster hade bakat kladdkake-cupcakes. Det doftade underbart i köket och jag skulle hjälpa henne att dekorera dom. Jag hade aldrig fallit för frestelsen, men den här gången tänkte jag att jag bara kunde smaka en liten bit. Jag hade ändå varit jätteduktig med träningen och maten, så en liten tugga skadade väl inte? Men jag visste inom mig att bara den där lilla tuggan skulle göra att jag fick träna ännu mer dagen efter. Jag brottades med mitt samvete. För en liten stund kändes det som att den där lilla tuggan inte skulle göra någon större skada så jag åt. Jag vet inte om det var för att det var gott men jag tappade kontrollen och började hetsäta och tryckte i mig hela cupcaken. Känslorna och samvetet stängdes av. Jag var ute efter mer, vad som helst. Men helt plötsligt kom jag på mig själv och återfick kontrollen. Jag hade ju redan ätit en knäckemacka innan cupcaken, nu fick det vara nog. Dessutom steg ångesten när jag förstått vad jag hade gjort. Jag hade ätit något extremt onyttigt och jag hade ingen aning om hur mycket fett och kalorier jag hade fått i mig, förutom att det var massor. Jag gick in på toaletten och låste dörren om mig innan jag satte fingrarna i halsen.
Jag fortsatte sätta fingrarna i halsen tills jag bara spydde galla. Jag lät vattnet rinna i kranen så att ingen skulle höra. Tårarna rann längs kinderna och det sved och kändes tjockt i halsen.
Efteråt kändes det ganska bra och jag var glad över att ha fått upp det onyttiga. Nu lovade jag mig själv att aldrig äta onyttigt mer, aldrig. Ett tag efter det åt jag inte alls.
Efter att vi hade haft den så kallade "skoljoggen" i skolan gick jag och mina vänner till McDonald's för att köpa något gott och bara sitta och prata. Det var nog första gången jag varit ute på länge med dom efter både aknehysterin och träningsmanin. Mina vänner blev allt mer misstänksamma. Springningen i skolan gick väldigt bra eftersom jag sprang varje dag, vilket mina kompisar inte visste. Alla beställde utom jag. Jag sa att jag inte var hungrig när de frågade och att jag skulle äta lunch hemma sen. "Men det här är ju mat, du kan ju äta med oss nu", bad dom. Jag tittade fundersamt på maten men inombords visste jag att det aldrig skulle hända. "Onyttigare går inte att få tag på", tänkte jag.
Jag lyckades ta mig ur mitt sjukliga beteende i tid. Mina vänner insåg att något inte stämde och de pratade ofta med mig. Jag nekade och sa att jag mådde hur bra som helst. Men när jag tappat ett antal kilo mådde jag dåligt, för då hade jag blivit för smal. Då började deras ord sjunka in. Jag kanske inte var helt okej ändå.
Jag berättade för mina kompisar och dom förstod och stöttade mig. Träningen kunde de inte göra något åt, men de skulle se till att jag började äta normalt igen. Åtminstone i skolan. En dag köpte dom en chokladboll till mig i skolans kafeteria. Jag vägrade men med lite övertalning lyckades jag få i mig hela. De åt varsin chokladboll samtidigt som jag åt min, bara för att visa att det inte var farligt och att inget skulle hända. De argumenterade och stöttade mig och sa att jag var en bra bit på väg. De såg till att jag inte sprang in till toaletten efter heller. Efter en stund när jag ätit chokladbollen och suttit och pratat med dom, försvann ångesten. Efter den dagen vände allt och jag började äta normalt igen, även fast det tog lite tid. Jag sa aldrig något till mina föräldrar eller någon annan. Endast mina vänner vet och utan dom vet jag inte hur långt detta hade gått.
Tankarna ligger fortfarande på lur och kommer nog aldrig att försvinna. Har man varit där en gång, så försvinner det aldrig helt. En liten bit finns altid kvar. Jag är inte säker på vilken form av ätstörning som var fast i mitt huvud. Det låter som en blandning av både Anorexi och Ortorexi, men också bulimi. Jag vet faktiskt inte.
Idag äter jag vad jag vill, när jag vill, utan att få ångest, även om jag tänker på det. Självklart försöker jag att äta nyttigt och tänka på hälsan, men inte överdrivet. Man ska må bra och ha en nyttig relation till mat och träning. Och det är viktigt att äta för själen!
När hälsosamt blir sjukligt - Ortorexi
Sara för noggrant dagbok över allt hon äter och varenda kalori hon stoppar i sig, hon planerar hennes träning mycket noggrant och försöker springa på alla olika träningspass som hon hinner med. Sara skulle aldrig kunna tänka sig att äta en godisbit, hamburgare eller en köttbit, men endå så strävar hon inte efter att gå ner i vikt. Tvärtom hon hatar underviktiga kvinnor som drabbats av anorexi och Sara kan ibland tycka att hon själv är lite tanig. Saras mål är att leva så hälsosamt som möjligt, hon har noggrann koll på alla vitaminer, mineraler och all slags fett. När hon äter har hon noggrant planerat det hon stoppar i sig. Att äta något oplanerat är otänkbart och för det mesta lever hon på sallad, helst kravodlad. Hon kan alla dieter utantill och så fort det dyker upp någon ny diet eller träningsmetod i veckotidningarna är hon den första som testar dem. Sara har skapat sina egna sanningar om mat och träning, hon har tappat perspektivet på hälsans helhet.
Ständigt är hon jagad av sina egna tankar om att hon inte duger och hon strävar hela tiden efter att träna mer och äta nyttigare för att bli den ”perfekta” hälsomänniskan. Missar hon ett inlagt träningspass eller äter något som tillhör ”det förbjudna” kläms ytterligare ett träningspass in i det tajta träningsschemat. Träningen och kosten tar upp allt i hennes liv, hon har tagit avstånd från vänner och familj för att de helt enkelt inte kan leva upp till hennes krav på vad maten ska innehålla. Hon har inte tid med något annat än sig själv och hennes ”hälsosamma liv”. Ju längre tiden går desto mer extrem blir hon, och Sara får inte längre i sig allt det hon behöver och hennes kropp skriker efter vila. Hon blir lätt yr och får svårt att sova, hela tiden kretsar mat och träning i hennes huvud. Hon sjunker längre och längre in i en depression. Hon märker att hon mår allt sämre och därför börjar hon träna ännu mer med en strängare kost. Emot hennes vilja börjar hon tappa vikt, just på grund av att hennes kost inte täcker hennes energibehov. Vilket även leder till att hon inte får i sig alla näringsämnen som hon egentligen behöver. Kraftiga magsmärtor, magsvullnad, frysenhet och irritation över små saker blir allt värre. Sara har nu helt tappat kontrollen och hon är vilsen i hennes uppbyggda hälsovärld ”
Ortorexi - vän med Anorexi
Precis som Anorexia och Bulimi är Ortorexi en slags ätstörning. En ätstörning blandat med träningsberoende. Ortorektiker äter extremt nyttigt, utövar överdriven träning och är väldigt disciplinerade. Man ser frisk och sund ut, precis som hälsan själv. Nästan all vaken tid gåt åt till att träna och planera träningen och den nyttiga maten. Man blir sjukligt fixerad vid en hälsosam livsstil och har kontrollbehov och ångest.
Anorexia har precis samma symptom och liknar Ortorexi, enda skillnaden är att det syns på Anorektiker (viktminskningen) medan Ortorexi är svårare att upptäcka då man ser väldigt sund och frisk ut. Det är också vanligt att ortorexi uppträder som ett för- eller efterstadium till riktigt allvarlig självsvält – svår anorexi.
Anorektiker och Ortorektiker har samma förhållande och syn på mat.
En ortorektiker som person
För en ortorektiker är inte mängden på maten viktigast, de kan ofta äta mycket, bara det är av rätt kvalité!
Man gillar att träna, men man tränar inte för själva nöjets skull, man tvingar sig själv att träna.
Maten och träningen planeras ofta en eller flera dagar innan, man går ständigt runt och tänker på vad man har ätit och vad man ska äta.
Att äta bakelser, godis, chips, såser och annat onyttigt – det är att synda enligt en ortorektiker. Om man råkas få i sig något sådant kompenseras det ofta med en eller flera timmar på löp-bandet, i simbassängen eller på en långpromenad.
En ortorektiker prioriterar maten och träningen i första hand, man tränar mycket hellre än att umgås med vänner.
Ortorektiker äter ofta väldigt ensidig kost, kanske för att man hittat en sak som är “såå nyttig” och låser tanken vid hur nyttigt just det är och kan inte se sig själv äta något annat som kanske har 10 mer kalorier el liknande.
Hur reagerar kroppen?
Ortorektiker äter väldigt ensidig kost och det leder väldigt ofta till näringsbrist. Kroppen får alldeles för lite bränsle såsom fett, protein, kolhydrater, järn, vitaminer och salt. Som de flesta kan lista ut är det inte särskilt hälsosamt att lida av näringsbrist. De vanligaste symtomen är yrsel, svimningsanfall som återkommer, svullen mage och dålig blodcirkulation.
Man blir lätt irriterad, lättfrusen, deppresion, håravfall och sömnlöshet. Även immunförsvaret tar skada av en ortorektikers matvanor, så man drabbas ofta av förkylningar och influenser som går.
För att inte nämna musklerna som också tar skada, vissa drabbas av ortorexi för att man exempelvis vill få muskler, men när kroppen inte får vad de behöver som bränsle, så tar kroppen och bryter ner musklerna istället. Musklerna är ju fyllda med bra bränsle.
Varför drabbas man av ortorexi?
I nästan varje tidning kan du hitta massa recept med lågt GI, recept med mat som är super fettsnålt, artiklar om bantning, artiklar om hur man ska äta för att få drömkroppen på 14 dagar, det finns också artiklar om träning och antifett fixering, såklart. Inte nog med all text, det finns självklart bilder med supertränade killar och tjejer som är så smala att det inte är mänskligt, men “det är ju så vi vill se ut” för bilderna fastnar ju där bak i näthinnan och kommer fram då och då.
Det är ju inte bara tidningar som har dessa tjejer och killar som pryder framsidorna och många blad inuti också, nej går man ut på stan tar det inte länge förrän man ser en reklam skylt med tjejer och killar med samma kroppsform som i tidningarna, samma kroppsformar pryder busshållsplatser. Ser du på TV, ja då ser du också dessa “förebilder”.
Är det då konstigt att bilden man sätt aldrig suddas ut!? Neej, för man ser de hela tiden.
