loveurself

Jag började äta Roaccutan den 17 februari 2010, 4 piller om dagen. 2 i samband med frukost och 2 i samband med middag. Jag märkte ingen "uppblossning" som man kunde få efter någon månad och inte heller några biverkningar. Jag märkte egentligen ingen skillnad alls de första månaderna men hela tiden trodde jag, eller rättare sagt: intalade mig att det blev lite bättre. När jag hade byggt upp en liten gnista hopp så poppade det upp en ny röd knöl och krossade allt som jag byggt upp. Det var nog det värsta. Det var som att springa och kämpa den långa vägen, men inte att nå mål. Så är det att få sina förhoppningar och drömmar krossade gång på gång. Jag började fundera på vad det var för fel på mig? De här pillrerna kallas ju "sista utvägen" och hjälpte i princip alla. Varför fungerade det inte på mig? Min värld höll på att rasa samman. Ansiktet var ju det man hade utåt, som visade personlighet och hur man var och som man bemötte människor med.

Mina vänner och alla runtomkring mig märkte att något inte var som det skulle. Något stod inte rätt till. Jag som alltid varit så överdrivet glad och framåt och skrattade och log stup i kvarten, blev plötsligt en tyst och tillbakadragen tjej. Jag gick med huvudet nedböjt när jag var ute bland folk och hade svårt att möta folks blickar när jag pratade. Jag utstrålade osäkerhet istället för självförtroende. Men jag tyckte att det var bättre att de fick titta utan att jag såg när de gjorde det. Att se deras ögon fara fram och tillbaka över pannan fick mig att känna mig äcklig och avskyvärd. Jag skämdes över mitt ansikte. Det var så hemskt. Det tärde verkligen psykiskt och bröt ner mig så lågt jag inte trodde möjligt. Det enda jag såg när jag såg på film var vilken fin hy alla hade. I skolan kunde tjejerna stå framför spegeln efter idrotten och klaga på att de var röda och rosiga om kinderna efter lektionens ansträngningar, eller över en ynka finne. Jag kände mig inte värd något. Överallt såg jag människor med fin hy, överallt. Jag påmindes ständigt om det och de få gånger jag skrattade och glömde bort mina bekymmer så kom jag på min själv några sekunder efter och började gömma ansiktet och må dåligt igen. Jag såg inget slut på det hela och jag kände mig så ensam. Hur gulliga mina vänner än var så har jag aldrig känt mig mer ensam någonsin. Jag kunde prata med dom och gråta ut, men jag slutade snart göra det, för de skulle aldrig orka i längden. Jag stängde in allt inombords och allt det onda byggdes upp inom mig. Men till slut orkade jag inte och då bröt jag ihop, och så höll det på. Jag tittade mig en gång i spegeln och det var det värsta jag sett, jag trodde på allvar att min värld rasade samman. Det kändes verkligen så. Efter det tittade jag mig inte i spegeln på 4 månader.

De första månaderna gick som sagt, utan någon större skillnad. Processen gick vääldigt långsamt. Jag blev väldigt aggressiv och arg, men jag vet inte om det var pga pillrerna eller bara att jag var så trött på allt och inte orkade.  När sommarlovet kom kände jag en enorm lättnad. Jag kunde bara vara hemma, förutom konfalägret jag skulle på. Så jag åkte på konfaläger. Jag mådde inget vidare och kände ingen entusiasm eller glädje som alla de andra gjorde. Jag var på väg att åka hem, men klarade mig igenom det. När jag kom hem 2 veckor senare såg mina föräldrar en tydlig förbättring. Aknen hade minskat, men den var fortfarande aktiv och jag hade fortfarande röda märken kvar. Min läkare sa att det var bra att det var rött, för då läkte det fortfarande. Ärren kanske skulle försvinna. Det kunde ta upp till 2 år innan ett ärr läkt färdigt. Jag hade ätit Roaccutan i ca 6 månader. Jag kände mig bättre till mods och livet var inte längre ett rent helvete. Mitt hår var inte fettigt och hyn var inte ett dugg fet den heller, tvärtom. Mina läppar var väldigt torra och jag hade sprickor i mungiporna, men det var de enda biverkningarna jag hade och det kunde jag absolut leva med. Jag var rätt torr i ansiktet också men jag smörjde mig aldrig, för jag var rädd att det skulle göra det hela värre igen. Men jag har haft en väldig tur med biverkningarna.

Jag måste erkänna att jag slutade med mina p-piller innan jag åkte på konfaläger. Min läkare har fortfarande ingen aning om det. Många tror nämligen att man går upp i vikt av p-piller, men man blir bara väldigt hungrig hela tiden och då äter man ju mycket mer och oftare också, för att dämpa hungern. Men jag kunde äta en måltid och vara hungrig en halvtimma efteråt men då kändes det inte som "äkta hunger". Nu efteråt funderar jag på om det kanske blev bättre när jag slutade med p-pillrerna. Det var ju strax efter jag slutat med dom som jag började se klara förbättringar. 

I början hade jag bölderna och knölarna i pannan och lite på sidorna av hakan. Efter konfalägret i juni gick jag nog i nästan 3 månader utan att det poppade upp nya knölar. Sen fíck jag någon enstaka, och då fick jag ångest och jätteont i magen. Aknen skulle ju vara borta vid typ 3-4 månader och så skulle man bara äta i 6 månader. Och för mig poppade det fortafarnde upp vid månad 8. Jag kände hur oron låg och gnagde inom mig. Skulle jag fortsatt med p-pillrerna? Åt jag något olämpligt? Jag visste att man kunde äta allt utan att det påverkade, men jag funderade ändå. Jag måste vara dömd till det här.

Nu har det gått lite mer än 9 månader och jag äter fortfarande Roaccutan. Men egentligen får man bara äta 9 månader, det är gränsen. Men min läkare säger att jag får fortsätta med 1 tablett per dag så att jag långsamt tar död på det sista.

Jag känner att det ligger några knölar på lur under huden och är orolig för att dom ska poppa upp. Nu när man trappar ner med medicinen blir man helt uppstressad över att få tillbaka det. Min acne kom väldigt fort med en enorm kraft så jag vet inte om de här knölarna under huden beror på stressen och oron, eller att jag tar mindre medicin och att den redan kommer tillbaka, 2 veckor efter att jag trappat ner eller om det bara är en reaktion och kroppen håller på och ställer om till lägre dos. Det enda jag hade kvar vid 9 månader var två små knölar som höll på att försvinna, så det känns lite omöjligt att det ska komma tillbaka nu när jag ätit så mycket under 9 månader. Men man vet aldrig och jag tänker verkligen inte må dåligt om den kommer tillbaka. Jag tänker inte må så dåligt igen!

Jag tänker älska mig själv och ha ett starkt självförtroende, även fast jag inte har det så ska jag ta mig sjutton fixa det här!