loveurself

September 2009 började jag få akne. Det är ganska precis två år sedan, men jag minns det som om det vore igår. Hur min hy blev allt knottrigare till en början och jag inte förstod vad det var som höll på att hända med mig. Jag hade ju knappt haft en finne förut. 
Tiden gick och någon gång i oktober hade de små knottrorna förvandlats till stora röda bölder. Jag förstod inte ens att det var akne jag hade till en början. Apoteket rekommenderade olika salvor och min husläkare skrev ut olika krämer och tabletter, men ingenting fungerade. När min pappa sa att det skulle gå över efter något år, kanske två eller flera, fick jag panik. Det gick absolut inte! Det var verkligen inte såhär jag hade föreställt mig min ungdom, eller till och med min framtid.

Jag förstår nu att livet är en väg som alla går, en resa och att man på vägen stöter på oväntade hinder som inte hade räknat med. Allt blir inte som man tänkt sig och jag är rätt glad att oväntade saker händer, annars skulle livet inte vara så spännande som det faktiskt är. Jag har friheten att göra precis vad jag vill med mitt liv, varje dag. Makten är min. Det är rätt häftigt att tänka så.

Idag sitter jag här med en fin hy, några finnar då och då som vem som helst kan få. Mina ärr har läkt jättefint men viktigast av allt: jag känner mig vacker igen!

Jag klarade mig rätt bra från biverkningarna. Torra läppar, sprickor i mungiporna och torr i ansiktet. I mitten av behandlingen kände jag mig rätt irriterad och det är en av biverkningarna: sämre humör, ilsken.

Att folk har dött eller tagit självmord på grund av roaccutan är inte sant. Roaccutan sätter sig lite på humöret och vissa upplever sig bli deprimerad av medicinen. Jag var nog mest ilsken under en liten period, men sen var det bra igen.

De vanligaste biverkningarna

Torra läppar -------------------- fler än 90% (av de som äter roaccutan får detta)
Torr hy och klåda -------------- 80%
Torr i näsan (näsblod)
Ögonirritation ------------------ 40%
Led- och muskelvärk ---------- 16%
Hudutslag ----------------------- mindre än 10%
Ökad känslighet mot solljus --- 5%
Huvudvärk ---------------------- Sällan
Tunnare hår --------------------- Sällan

Biverkningarna fösvinner dock när behandlingen avslutas.

Jag började äta Roaccutan den 17 februari 2010, 4 piller om dagen. 2 i samband med frukost och 2 i samband med middag. Jag märkte ingen "uppblossning" som man kunde få efter någon månad och inte heller några biverkningar. Jag märkte egentligen ingen skillnad alls de första månaderna men hela tiden trodde jag, eller rättare sagt: intalade mig att det blev lite bättre. När jag hade byggt upp en liten gnista hopp så poppade det upp en ny röd knöl och krossade allt som jag byggt upp. Det var nog det värsta. Det var som att springa och kämpa den långa vägen, men inte att nå mål. Så är det att få sina förhoppningar och drömmar krossade gång på gång. Jag började fundera på vad det var för fel på mig? De här pillrerna kallas ju "sista utvägen" och hjälpte i princip alla. Varför fungerade det inte på mig? Min värld höll på att rasa samman. Ansiktet var ju det man hade utåt, som visade personlighet och hur man var och som man bemötte människor med.

Mina vänner och alla runtomkring mig märkte att något inte var som det skulle. Något stod inte rätt till. Jag som alltid varit så överdrivet glad och framåt och skrattade och log stup i kvarten, blev plötsligt en tyst och tillbakadragen tjej. Jag gick med huvudet nedböjt när jag var ute bland folk och hade svårt att möta folks blickar när jag pratade. Jag utstrålade osäkerhet istället för självförtroende. Men jag tyckte att det var bättre att de fick titta utan att jag såg när de gjorde det. Att se deras ögon fara fram och tillbaka över pannan fick mig att känna mig äcklig och avskyvärd. Jag skämdes över mitt ansikte. Det var så hemskt. Det tärde verkligen psykiskt och bröt ner mig så lågt jag inte trodde möjligt. Det enda jag såg när jag såg på film var vilken fin hy alla hade. I skolan kunde tjejerna stå framför spegeln efter idrotten och klaga på att de var röda och rosiga om kinderna efter lektionens ansträngningar, eller över en ynka finne. Jag kände mig inte värd något. Överallt såg jag människor med fin hy, överallt. Jag påmindes ständigt om det och de få gånger jag skrattade och glömde bort mina bekymmer så kom jag på min själv några sekunder efter och började gömma ansiktet och må dåligt igen. Jag såg inget slut på det hela och jag kände mig så ensam. Hur gulliga mina vänner än var så har jag aldrig känt mig mer ensam någonsin. Jag kunde prata med dom och gråta ut, men jag slutade snart göra det, för de skulle aldrig orka i längden. Jag stängde in allt inombords och allt det onda byggdes upp inom mig. Men till slut orkade jag inte och då bröt jag ihop, och så höll det på. Jag tittade mig en gång i spegeln och det var det värsta jag sett, jag trodde på allvar att min värld rasade samman. Det kändes verkligen så. Efter det tittade jag mig inte i spegeln på 4 månader.

De första månaderna gick som sagt, utan någon större skillnad. Processen gick vääldigt långsamt. Jag blev väldigt aggressiv och arg, men jag vet inte om det var pga pillrerna eller bara att jag var så trött på allt och inte orkade.  När sommarlovet kom kände jag en enorm lättnad. Jag kunde bara vara hemma, förutom konfalägret jag skulle på. Så jag åkte på konfaläger. Jag mådde inget vidare och kände ingen entusiasm eller glädje som alla de andra gjorde. Jag var på väg att åka hem, men klarade mig igenom det. När jag kom hem 2 veckor senare såg mina föräldrar en tydlig förbättring. Aknen hade minskat, men den var fortfarande aktiv och jag hade fortfarande röda märken kvar. Min läkare sa att det var bra att det var rött, för då läkte det fortfarande. Ärren kanske skulle försvinna. Det kunde ta upp till 2 år innan ett ärr läkt färdigt. Jag hade ätit Roaccutan i ca 6 månader. Jag kände mig bättre till mods och livet var inte längre ett rent helvete. Mitt hår var inte fettigt och hyn var inte ett dugg fet den heller, tvärtom. Mina läppar var väldigt torra och jag hade sprickor i mungiporna, men det var de enda biverkningarna jag hade och det kunde jag absolut leva med. Jag var rätt torr i ansiktet också men jag smörjde mig aldrig, för jag var rädd att det skulle göra det hela värre igen. Men jag har haft en väldig tur med biverkningarna.

Jag måste erkänna att jag slutade med mina p-piller innan jag åkte på konfaläger. Min läkare har fortfarande ingen aning om det. Många tror nämligen att man går upp i vikt av p-piller, men man blir bara väldigt hungrig hela tiden och då äter man ju mycket mer och oftare också, för att dämpa hungern. Men jag kunde äta en måltid och vara hungrig en halvtimma efteråt men då kändes det inte som "äkta hunger". Nu efteråt funderar jag på om det kanske blev bättre när jag slutade med p-pillrerna. Det var ju strax efter jag slutat med dom som jag började se klara förbättringar. 

I början hade jag bölderna och knölarna i pannan och lite på sidorna av hakan. Efter konfalägret i juni gick jag nog i nästan 3 månader utan att det poppade upp nya knölar. Sen fíck jag någon enstaka, och då fick jag ångest och jätteont i magen. Aknen skulle ju vara borta vid typ 3-4 månader och så skulle man bara äta i 6 månader. Och för mig poppade det fortafarnde upp vid månad 8. Jag kände hur oron låg och gnagde inom mig. Skulle jag fortsatt med p-pillrerna? Åt jag något olämpligt? Jag visste att man kunde äta allt utan att det påverkade, men jag funderade ändå. Jag måste vara dömd till det här.

Nu har det gått lite mer än 9 månader och jag äter fortfarande Roaccutan. Men egentligen får man bara äta 9 månader, det är gränsen. Men min läkare säger att jag får fortsätta med 1 tablett per dag så att jag långsamt tar död på det sista.

Jag känner att det ligger några knölar på lur under huden och är orolig för att dom ska poppa upp. Nu när man trappar ner med medicinen blir man helt uppstressad över att få tillbaka det. Min acne kom väldigt fort med en enorm kraft så jag vet inte om de här knölarna under huden beror på stressen och oron, eller att jag tar mindre medicin och att den redan kommer tillbaka, 2 veckor efter att jag trappat ner eller om det bara är en reaktion och kroppen håller på och ställer om till lägre dos. Det enda jag hade kvar vid 9 månader var två små knölar som höll på att försvinna, så det känns lite omöjligt att det ska komma tillbaka nu när jag ätit så mycket under 9 månader. Men man vet aldrig och jag tänker verkligen inte må dåligt om den kommer tillbaka. Jag tänker inte må så dåligt igen!

Jag tänker älska mig själv och ha ett starkt självförtroende, även fast jag inte har det så ska jag ta mig sjutton fixa det här!

Hösten 2009 började jag 8:an. Att få betyg kändes inte ett dugg nervöst och allting kändes näst intill perfekt. Jag kunde jag klara av vad jag än bestämde mig för och sommarlovet hade gett mig ny energi för det kommande året. Livet kändes så löjligt lätt och bra!

Men min lycka blev inte långvarig. I september började jag få små små knottror i hela pannan. Jag lade inte ens märke till dom och det gjorde ingen annan heller, men ju mer tiden gick, desto större blev dom. I slutet av oktober så fanns de små knottrorna inte kvar. Istället var hela min panna täckt av röda och hårda utstående bölder och det förvärrades oroväckande fort. Jag förstod inte vad det var som höll på att hända med mig. För lite mer än en månad sen hade jag ju haft världens vackraste hy. Jag hade ofta fått komplimanger för min hy men bara ryckt på axlarna och lett lite. Det var väl inget märkvärdigt med det, jag såg väl ut ungefär som alla andra?

Jag blev helt förtvivlad. Jag såg ut som en salami i pannan och det var INTE vackert. Pappa hade sagt att "det kommer att vara sådär i något år eller två, kanske fler, men det går över, det är en liten period i livet bara". ETT ÅR?! Jag hade ju räknat med någon månad på sin höjd, sen skulle jag vara fin igen.
Ända fram tills då hade jag egentligen aldrig funderat över min hy. Min hy blev allt mer fet och oljig och jag som aldrig haft problem med min hy visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag lät håret hänga i ansiktet och jag drog och drog i håret för att försöka täcka pannan. Det var inget vidare bra då även håret var och blev onormalt fettigt bara en dag efter att jag duschat och att stänga in pannan under allt hår förvärrade aknen. Men så länge ingen såg det så var det bra. Jag ville ju inte bli förknippad som "den finniga tjejen" eller "hon med finnarna". Det fanns inte på kartan.
   Mamma sa att jag bara inbillade mig, att det kommer jag inte alls. Men tro mig, jag visste nog hur man kunde beskriva och förknippa folk både hit och dit. Mina kompisar gjorde det jämt och ständigt, så jag visste mer än väl.

Min självkänsla sjönk och det var inte vidare roligt att titta sig i spegeln och direkt efter skolan gick jag alltid hem. Jag hade nästan alltid haft 100% närvaro på simträningarna och varit bland de bättre, men nu började jag strunta i simträningarna. Det var bäst att vara hemma där ingen kunde se mig, där jag fick vara för mig själv och kunde sätta upp håret i en knut. Hemma där jag inte behövde gömma mig eller dölja något. Dessutom gjorde det ont att ha badmössan över alla knölarna. Jag kände mig så äcklig och ofräsch. 

Oktober blev november och aknen i pannan blev allt värre. Jag gick till min läkare och fick skinoren och tetralysal utskrivet. Skinoren är en kräm som man smörjer alla finnar med. Den var hemsk och kliade och sved fruktansvärt de första 10 minutrarna. Tetralysal åt jag i ungefär 2 månader, sen slutade jag. Utan resultat. Strax därefter slutade jag med skinoren också. 

Jag hade sett jullovet som min räddning. 2 veckor utan att träffa människor, att bara få stänga in sig utan att behöva vara någonstans. Aknen måste ju hinna försvinna innan skolan började igen? Jag hoppades så att det gjorde ont i själen. Om jag ändå vetat hur fel jag hade. Jag gick till min läkare igen och fick en remiss till en hudläkare i slutet av december. Hudläkaren sa att det inte var roligt att se ut sådär och särskilt inte som tjej. Dessutom fanns det risk för att jag skulle få ärr. Jag kände hur det knöt sig i magen och jag ville bara gråta. Jag hade sett bilder av gropiga förstörda kinder och ojämna hyar. Jag kunde inte se ut så, det gick bara inte. Jag skulle få Roaccutan utskrivet, men först var jag tvungen att ta blodprov för att se att mina värden var stabila. Roaccutan har vissa biverkningar och kan påverka levern och njurarna så man bör vara i ett bra skick om man ska äta dom. Jag var därför tvungen att boka en ny tid och komma tillbaka och när jag gick därifrån grät jag.

En månad senare i januari var jag tillbaka hos hudläkaren igen. Men då fick jag inte Roaccutan utskrivet därför att tjejer måste äta p-piller en månad innan man börjar med Roaccutan och det hade jag inte gjort och ehller inte fått någon information om. P-pillrerna ser till att man inte blir gravid (som man absolut inte får bli när man äter Roaccutan då fostret kan få allvarliga skador som t.ex. tre ben eller födas utan ett visst organ) och vissa p-piller lindrar aknen en aning. Än en gång höll jag på att börja gråta. Att jag skulle bli gravid? Ingen kille skulle ens vilja gå i närheten av mig när jag såg ut såhär. Och nu skulle fler bölder hinna poppa upp och jag skulle kanske få fler ärr. Ville min hudläkare bara jävlas med mig? Varför kunde jag inte bara få dom jädra pillrena? Tårarna brände bakom mina ögonlock och så fort jag klev ut ur rummet så rann tårarna hejdlöst och jag grät tills jag hickade och nästan inte fick luft. Den här tiden skulle ju bli den bästa i mitt liv. Ungdomar som utforskar världen och blir kära och är ute och har roligt med kompisar. Istället såg jag hela min ungdom passera i revy då jagsitter hemma ensam, instängd på mitt rum. Mitt liv var över. Jag var ful och äcklig. Jag skulle aldrig bli fin igen. Aldrig.

Den 17 februari satt jag i min hudläkares rum igen. ÄNTLIGEN fick jag Roaccutan utskrivet. Jag brydde mig inte om biverkningarna. Jag brydde mig inte om något, jag ville bara ha dom här mirakelpillrerna. Det var mitt sista hopp. Ingenting kunde bli värre än det redan var och jag hade nått botten. Min självkänsla fanns inte längre. En liten gnista av hopp tändes i mörkret och jag log för första gången på två månader när jag hämtat mina piller.

Jag började äta pillrerna samma kväll.