Min berättelse
I samband med min akne så mådde jag inte bra psykiskt. Mina p-piller (som jag var tvungen att äta i samband med roaccutan) gjorde att jag blev hungrigare mycket oftare. Jag visste att man inte gick upp i vikt av själva -p-pillrerna, utan just av att dom gjorde en hungrigare så att man åt mer. Eftersom jag var så förblindad och hade alla tankar på min akne så tänkte inte så mycket på det där med p-pillrerna. När min akne började bli bättre, ungefär 6 månader senare av min roaccutanbehandling, så började jag kunna tänka på annat än bara aknen.
Jag hade gått upp i vikt. Inte särskilt mycket, men ungefär 2 kg. Jag såg att höfterna hade fått mer form och jag hade blivit kurvigare. Jag fick panik när jag såg att jag fick veck vid midjan när jag böjde mig lite åt ena hållet. Jag förbannade p-pillrerna som gjorde mig så hungrig. Alla tjejer i klassen hade jättefina smala ben medan jag hade former och var muskulös. Speciellt då jag kunde jämföra mig med killarna i muskelvägen. Nu blev det ännu värre med fettet utanpå, nu såg jag bara extremt biffig ut. Och jag ville absolut inte heller vara tjock!
Från den dagen slutade jag med p-pillrerna och började äta mycket hälsosammare och träna mycket mer utöver mina vanliga träningar. Fettet skulle bort! Jag åt enbart sallad (MASSOR med grönsaker) och fisk till lunch och middag. Fil, frukt, knäckebröd och nyttig egengjord musli till frukost och mellanmål. Jag ville inte gå ner mycket eller bli särskilt smal. Jag ville bara ha en sund och fin kropp. Till en början var det bara för att gå ner dom 2 kilona fort, genom att äta mindre och nyttigare och träna mer. Men min hälsosamma livsstil gick väldigt snart till överdrift.
Jag började läsa på förpackningarna vad de innehöll och räknade allt jag åt. Ju mindre kalorier desto bättre. Min disciplin var stenhård och jag vek inte en tum för allt det goda. Mina kompisar hade ofta godis och choklad i sina skåp. Det var ju lyx att äta det och särskilt mitt på dagen! Jag unnade mig inte ens vanlig mat så som lasagne eller pasta. Innan varje måltid drack jag alltid en eller två glas vatten. Då blir man ju ganska mätt och får inte i sig lika mycket mat tänkte jag, även fast min lunch endast bestod av sallad (som ändå bara består av vatten. Och vitaminer och mineraler).
En dag i veckan fick jag äta något gott. Då menar jag inte godis eller glass. Jag menar mat. Inte hamburgare eller pizza, men lasange, potatis eller köttbullar gick helt okej. Det var en lyx för mig att äta t.ex. spaghetti med köttfärssås. Att äta riktig mat! En dag i veckan! Det var så underbart gott. Jag fick bara äta en viss mängd av den maten, så att jag inte åt för mycket av det som jag då såg som onyttigt och ohälsosamt. Jag kompenserade alltid med några timmar extra träning dagen efter.
Dagarna gick och jag var ute och sprang varje dag, även fast jag hade simträningar ungefär 5-6 gånger/vecka. Jag var uppe i 13-14 träningspass/vecka och tränade i nästan 4 timmar varje dag. Tankarna jagade mig ständigt och tvingade mig till träning. De gånger jag blev sjuk och inte kunde träna fick jag ångest och åt ingenting.
Det var i mitten på sommarlovet 2010. Min syster hade bakat kladdkake-cupcakes. Det doftade underbart i köket och jag skulle hjälpa henne att dekorera dom. Jag hade aldrig fallit för frestelsen, men den här gången tänkte jag att jag bara kunde smaka en liten bit. Jag hade ändå varit jätteduktig med träningen och maten, så en liten tugga skadade väl inte? Men jag visste inom mig att bara den där lilla tuggan skulle göra att jag fick träna ännu mer dagen efter. Jag brottades med mitt samvete. För en liten stund kändes det som att den där lilla tuggan inte skulle göra någon större skada så jag åt. Jag vet inte om det var för att det var gott men jag tappade kontrollen och började hetsäta och tryckte i mig hela cupcaken. Känslorna och samvetet stängdes av. Jag var ute efter mer, vad som helst. Men helt plötsligt kom jag på mig själv och återfick kontrollen. Jag hade ju redan ätit en knäckemacka innan cupcaken, nu fick det vara nog. Dessutom steg ångesten när jag förstått vad jag hade gjort. Jag hade ätit något extremt onyttigt och jag hade ingen aning om hur mycket fett och kalorier jag hade fått i mig, förutom att det var massor. Jag gick in på toaletten och låste dörren om mig innan jag satte fingrarna i halsen.
Jag fortsatte sätta fingrarna i halsen tills jag bara spydde galla. Jag lät vattnet rinna i kranen så att ingen skulle höra. Tårarna rann längs kinderna och det sved och kändes tjockt i halsen.
Efteråt kändes det ganska bra och jag var glad över att ha fått upp det onyttiga. Nu lovade jag mig själv att aldrig äta onyttigt mer, aldrig. Ett tag efter det åt jag inte alls.
Efter att vi hade haft den så kallade "skoljoggen" i skolan gick jag och mina vänner till McDonald's för att köpa något gott och bara sitta och prata. Det var nog första gången jag varit ute på länge med dom efter både aknehysterin och träningsmanin. Mina vänner blev allt mer misstänksamma. Springningen i skolan gick väldigt bra eftersom jag sprang varje dag, vilket mina kompisar inte visste. Alla beställde utom jag. Jag sa att jag inte var hungrig när de frågade och att jag skulle äta lunch hemma sen. "Men det här är ju mat, du kan ju äta med oss nu", bad dom. Jag tittade fundersamt på maten men inombords visste jag att det aldrig skulle hända. "Onyttigare går inte att få tag på", tänkte jag.
Jag lyckades ta mig ur mitt sjukliga beteende i tid. Mina vänner insåg att något inte stämde och de pratade ofta med mig. Jag nekade och sa att jag mådde hur bra som helst. Men när jag tappat ett antal kilo mådde jag dåligt, för då hade jag blivit för smal. Då började deras ord sjunka in. Jag kanske inte var helt okej ändå.
Jag berättade för mina kompisar och dom förstod och stöttade mig. Träningen kunde de inte göra något åt, men de skulle se till att jag började äta normalt igen. Åtminstone i skolan. En dag köpte dom en chokladboll till mig i skolans kafeteria. Jag vägrade men med lite övertalning lyckades jag få i mig hela. De åt varsin chokladboll samtidigt som jag åt min, bara för att visa att det inte var farligt och att inget skulle hända. De argumenterade och stöttade mig och sa att jag var en bra bit på väg. De såg till att jag inte sprang in till toaletten efter heller. Efter en stund när jag ätit chokladbollen och suttit och pratat med dom, försvann ångesten. Efter den dagen vände allt och jag började äta normalt igen, även fast det tog lite tid. Jag sa aldrig något till mina föräldrar eller någon annan. Endast mina vänner vet och utan dom vet jag inte hur långt detta hade gått.
Tankarna ligger fortfarande på lur och kommer nog aldrig att försvinna. Har man varit där en gång, så försvinner det aldrig helt. En liten bit finns altid kvar. Jag är inte säker på vilken form av ätstörning som var fast i mitt huvud. Det låter som en blandning av både Anorexi och Ortorexi, men också bulimi. Jag vet faktiskt inte.
Idag äter jag vad jag vill, när jag vill, utan att få ångest, även om jag tänker på det. Självklart försöker jag att äta nyttigt och tänka på hälsan, men inte överdrivet. Man ska må bra och ha en nyttig relation till mat och träning. Och det är viktigt att äta för själen!
