loveurself

Hösten 2009 började jag 8:an. Att få betyg kändes inte ett dugg nervöst och allting kändes näst intill perfekt. Jag kunde jag klara av vad jag än bestämde mig för och sommarlovet hade gett mig ny energi för det kommande året. Livet kändes så löjligt lätt och bra!

Men min lycka blev inte långvarig. I september började jag få små små knottror i hela pannan. Jag lade inte ens märke till dom och det gjorde ingen annan heller, men ju mer tiden gick, desto större blev dom. I slutet av oktober så fanns de små knottrorna inte kvar. Istället var hela min panna täckt av röda och hårda utstående bölder och det förvärrades oroväckande fort. Jag förstod inte vad det var som höll på att hända med mig. För lite mer än en månad sen hade jag ju haft världens vackraste hy. Jag hade ofta fått komplimanger för min hy men bara ryckt på axlarna och lett lite. Det var väl inget märkvärdigt med det, jag såg väl ut ungefär som alla andra?

Jag blev helt förtvivlad. Jag såg ut som en salami i pannan och det var INTE vackert. Pappa hade sagt att "det kommer att vara sådär i något år eller två, kanske fler, men det går över, det är en liten period i livet bara". ETT ÅR?! Jag hade ju räknat med någon månad på sin höjd, sen skulle jag vara fin igen.
Ända fram tills då hade jag egentligen aldrig funderat över min hy. Min hy blev allt mer fet och oljig och jag som aldrig haft problem med min hy visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag lät håret hänga i ansiktet och jag drog och drog i håret för att försöka täcka pannan. Det var inget vidare bra då även håret var och blev onormalt fettigt bara en dag efter att jag duschat och att stänga in pannan under allt hår förvärrade aknen. Men så länge ingen såg det så var det bra. Jag ville ju inte bli förknippad som "den finniga tjejen" eller "hon med finnarna". Det fanns inte på kartan.
   Mamma sa att jag bara inbillade mig, att det kommer jag inte alls. Men tro mig, jag visste nog hur man kunde beskriva och förknippa folk både hit och dit. Mina kompisar gjorde det jämt och ständigt, så jag visste mer än väl.

Min självkänsla sjönk och det var inte vidare roligt att titta sig i spegeln och direkt efter skolan gick jag alltid hem. Jag hade nästan alltid haft 100% närvaro på simträningarna och varit bland de bättre, men nu började jag strunta i simträningarna. Det var bäst att vara hemma där ingen kunde se mig, där jag fick vara för mig själv och kunde sätta upp håret i en knut. Hemma där jag inte behövde gömma mig eller dölja något. Dessutom gjorde det ont att ha badmössan över alla knölarna. Jag kände mig så äcklig och ofräsch. 

Oktober blev november och aknen i pannan blev allt värre. Jag gick till min läkare och fick skinoren och tetralysal utskrivet. Skinoren är en kräm som man smörjer alla finnar med. Den var hemsk och kliade och sved fruktansvärt de första 10 minutrarna. Tetralysal åt jag i ungefär 2 månader, sen slutade jag. Utan resultat. Strax därefter slutade jag med skinoren också. 

Jag hade sett jullovet som min räddning. 2 veckor utan att träffa människor, att bara få stänga in sig utan att behöva vara någonstans. Aknen måste ju hinna försvinna innan skolan började igen? Jag hoppades så att det gjorde ont i själen. Om jag ändå vetat hur fel jag hade. Jag gick till min läkare igen och fick en remiss till en hudläkare i slutet av december. Hudläkaren sa att det inte var roligt att se ut sådär och särskilt inte som tjej. Dessutom fanns det risk för att jag skulle få ärr. Jag kände hur det knöt sig i magen och jag ville bara gråta. Jag hade sett bilder av gropiga förstörda kinder och ojämna hyar. Jag kunde inte se ut så, det gick bara inte. Jag skulle få Roaccutan utskrivet, men först var jag tvungen att ta blodprov för att se att mina värden var stabila. Roaccutan har vissa biverkningar och kan påverka levern och njurarna så man bör vara i ett bra skick om man ska äta dom. Jag var därför tvungen att boka en ny tid och komma tillbaka och när jag gick därifrån grät jag.

En månad senare i januari var jag tillbaka hos hudläkaren igen. Men då fick jag inte Roaccutan utskrivet därför att tjejer måste äta p-piller en månad innan man börjar med Roaccutan och det hade jag inte gjort och ehller inte fått någon information om. P-pillrerna ser till att man inte blir gravid (som man absolut inte får bli när man äter Roaccutan då fostret kan få allvarliga skador som t.ex. tre ben eller födas utan ett visst organ) och vissa p-piller lindrar aknen en aning. Än en gång höll jag på att börja gråta. Att jag skulle bli gravid? Ingen kille skulle ens vilja gå i närheten av mig när jag såg ut såhär. Och nu skulle fler bölder hinna poppa upp och jag skulle kanske få fler ärr. Ville min hudläkare bara jävlas med mig? Varför kunde jag inte bara få dom jädra pillrena? Tårarna brände bakom mina ögonlock och så fort jag klev ut ur rummet så rann tårarna hejdlöst och jag grät tills jag hickade och nästan inte fick luft. Den här tiden skulle ju bli den bästa i mitt liv. Ungdomar som utforskar världen och blir kära och är ute och har roligt med kompisar. Istället såg jag hela min ungdom passera i revy då jagsitter hemma ensam, instängd på mitt rum. Mitt liv var över. Jag var ful och äcklig. Jag skulle aldrig bli fin igen. Aldrig.

Den 17 februari satt jag i min hudläkares rum igen. ÄNTLIGEN fick jag Roaccutan utskrivet. Jag brydde mig inte om biverkningarna. Jag brydde mig inte om något, jag ville bara ha dom här mirakelpillrerna. Det var mitt sista hopp. Ingenting kunde bli värre än det redan var och jag hade nått botten. Min självkänsla fanns inte längre. En liten gnista av hopp tändes i mörkret och jag log för första gången på två månader när jag hämtat mina piller.

Jag började äta pillrerna samma kväll.